Fic: Snöstjärnor

Okej jag tog en liten paus från nano och skrev en kort totalt meningslös sak med mina favorit bög karaktärer efter Kehlan och Avve. Så den utspelar sig någon gång under den första berättelsen jag skrev om Andreas och Kim (Självlysande stjärnor hette den). Den fåniga titeln fick den för att alla berättelsena om dem på något sätt fått titlar som har med stjärnor att göra och den här krävde något som hade med snö att göra. Jag vill även tillägga att jag inte på något sätt håller med Kims åsikter om snö, kyla och skridskoåkning. Jag ska också säga att det inte finns något syfte med den här och den blev inte alls som jag hade hoppats. >_<


Hockeyrinken var tom den här tiden på kvällen. Och det var väl inte så mycket en rink som en plan isbana, visst hade den sarg, men den var mycket mindre än en vanlig rink och den var utomhus precis utanför ett villa område. Men det var inte så att Kim klagade, det var ett trevligt sätt att spendera sin tid och göra av med energi på. Eller, trevligt var en underdrift. Han älskade att åka skridskor, älskade att hålla i en klubba och dribbla pucken och sen skjuta den i mål. Ett tomt mål förstås, men det hade inte med saken att göra. Hur mycket han än gillade det dock så kände han aldrig för att verkligen gå med i ett hockeylag. Det var för mycket press på att utvecklas, att lyckas, att bli något bättre. Han hade inte rätta drivkraften för att försöka sig på det. Nej han var helt nöjd med att åka runt på isen i ensamhet sent på kvällarna när det enda som lyste upp rinken var tre strålkastare vilket innebar att isen aldrig vart helt upplyst bara tillräckligt för att han inte skulle åka runt i ett totalt mörker.

Det var början på december och den första snön hade kommit redan i början av November. Så det var minusgrader ute och de flesta gick knappast utanför sina hus vid den här tiden på dygnet. Men det bekymrade inte Kim. Han gillade kylan, kanske inte lika mycket som värmen på sommaren. Men han hade inget emot den. Han gillade att känna den bitande kylan i kinderna när han svepte fram över isen, det fick honom alltid att känna sig så levande. Det gjorde inget att det kändes som om små iskristaller bildades i ögonfransarna och att han var iskall och blöt när han kom in. För just nu så var det inte kylan han tänkte på

Han åkte långsamt runt i en cirkel i mitten av planen innan han tog ett fastare grepp om klubban och vände sig mot målet vid kortsidan. Han tog ett, två, tre skär med skridskorna, klubban och pucken rörde sig framför honom med bara små kontrollerade rörelser i handlederna. Helt fokuserad på målet och vad han skulle göra där. När han nådde det vinklade han klubban något och sköt upp pucken i det vänstra krysset och gled sedan vidare. Då plötsligt hörde han någon som applåderade från andra kortsidan och han tittade upp. Det var mörkt precis på sidan av rinken men personen som applåderade kom in till öppningen av rinken och ljuset föll ned på honom. Kim log vid synen av Andreas och åkte för att möta honom samtidigt som Andreas själv tog några försiktiga steg ut på isen. Han hade inga skridskor och Kim var inte förvånad. Andreas var inte personen som spelade hockey och helt klart inte personen som åkte skridskor på en hockeyrink för nöjes skull.

De möttes inte riktigt i mitten men precis under en av strålkastarna. Kim stannade försiktigt precis framför Andreas och de båda log mot varandra samtidigt som Kim höjde ena handen och strök honom över kinden innan han böjde sig framåt och kysste honom lätt. Andreas läppar var förvånansvärt varma i jämförelse med Kims. Han la ena armen, den som inte höll klubban, om Andreas midja och drog honom närmare samtidigt som Andreas händer tog tag i Kims svettiga hår och deras kyss blev intensivare där de stod mitt på isen i strålkastarljuset.

Slut