"Not arrows!"

Allt är emot mig. Allt framförallt tangentbord och min oförmåga att anpassa mig. Jag menar, jag visste redan att jag hade problem med det, jag tycker att det är jättejobbigt att sätta mig vid datorn nere eller någon av datorerna på skolan för de har annorlunda tangentbord än det på min dator. Överhuvudtaget att byta tangentbord suger för mig för det är verkligen jättesvårt och jag vet inte varför det bara är det. Så nu försöker jag skriva med pappas dator och han har verkligen ett grymt brett tangentbord. Eller det är nog normal storlek, möjligtvis lite kompaktare på eh, höjden. Ingen kommer att förstå mig ändå. Hur som helst så är det dubbelt så stort som mitt, så det tar mig lite tid att vänja mig vid det, plus att vissa knappar är mindre och placerade på konstiga ställen, men det börjar bli bättre problemet är att det här tangentborde är värre än mitt som ibland brukar strunta i att jag trycker på e tangenten. Det här tangentbordet struntar i hälften av alla bokstäver, och det är nästan omöjligt att skriva dubbla konsonanter efter varandra. Och jag lyckas komma åt märkliga tangenter som gör konstiga saker som att högerställa texten och få den att bli baklänges. Jag kan inte förklara det bättre. Så jag tänkte att jag skulle skriva den här texten på min dator i stället, bara för att inse att jag nu vant av mig vid mitt eget tangentbord och inte alls kan skriva på det. Halleluja vad underbart mitt liv är, jag är fan inte normal på något sätt. Kan jag snälla bara få gå och dö?

Nu kanske jag borde förklara varför jag sitter med pappas bärbara dator kanske? Ni förstår jag lyckades toucha den dumma utstickande saken på min dator som har hand om internetkabeln och nu fungerar den inte längre. Så jag har inget Internet på min dator så vi måste försöka fixa det morgon. Jag hoppas verkligen, verkligen att det ska lösa sig för jag klarar mig inte utan den!

Så, jag har en post-it med allt jag ska ta upp i det här inlägget. Post-its är the shit. Jag har 22 stycken på min garderob med allt som ska göras i vår. Plus de på nattduksbordet som talar om vad det är jag ska lägga till i min analys, och då listan på vad jag ska ta upp här och nästa punkt, jag går inte i ordning, är: SGA!

Dagens avsnitt var då Missing. Som jag då hörde talas om redan i höstas och inte precis har sett fram emot eftersom det jag hörde då var att det var ett avsnitt om Keller och Teyla som sprang runt i skogen och gömde sig från kannibaler och guess what, det var precis vad det handlade om också!
Jag står inte ut med Keller. Vill ni veta när jag insåg det? Nar jag fick reda på att Carson skulle ersättas av reinkarantionen av en wraith. Sen så såg jag hennes första scen också i SGA och förstod att jo, jag hade rätt det här skulle bli förjävligt. Och så fortsatte det. Carson var inte modig ifrån början, men han hade pondus och en underbar personlighet plus en dialekt. Tre saker som Keller saknar fullständigt. Faktum är att Keller är tråkig. Hon är helt sjukt tråkig och har ingen som helst personlighet. Hon är bara en mes. Och det är första gången de misslyckats med en läkare, och varför envisas de med att döda läkare? Lost borde såå ta lärdom av den här serien och döda deras läkare också. Men det jag ville ha sagt var att jag älskade Fraiser, hon var modig, hade en personlighet, en jävligt stark vilja och lät sig aldrig köras över. Men vad händer? Jo, de dödar henne! Och hon fick inte ens bli regular som Carson blev och som Keller tydligen ska bli i femte säsongen. Ibland så vet jag inte vad de tänker med.
Så kommer vi då till dagens avsnitt. Och Keller är en mes, jag förstår att Teyla vill överge henne. Fast iof så tror jag att hon bara sa så för att övertyga Keller om att faktiskt gaska upp sig och börja jobba lite. Men ändå!
Sen så hade vi ett helt avsnitt utan Rodney, förutom vad, tre scener? Typ ingen Sheppard och sjukt lite Ronon men det han gjorde var bra, ”only if you’re stupid enough to get shot in the ass with one” ;p
Det bra med det här avsnittet är att Teyla är gravid (jag höll på att skriva sjuk, same shit different name liksom) och hon har en kille som är athosian. Vilket är så bra. För det tillskillnad mot vad alla shippers verkar tycka är logiskt! Hon är deras folks ledare, tro fan att hon ska vara ihop med någon ur deras folk då. Det är bara korkat att tro något annat. Och det borde en gång för alla få tyst på John/Teyla människorna. Seriöst vad är ert problem? Jag vet att författarna desperat försöker ge de här karaktärerna moments tillsammans men get a grip, de har ingen som helst kemi mellan varandra och så fort de börjar uttrycka känslor så börjar jag förstå vad alla slashers menar när de säger att Sheppard är bög. För att säga som Ell är de båda som två ädelgaser. Problemet är att författarna inte har fattat detta utan vill verkligen att det ska funka mellan de här två, problemet är ju bara att det inte gör det. Teyla och Rodney har mer kemi tillsammans, Teyla är grymt dissig mot honom vilket jag för mitt liv inte kan förstå eftersom hon är den enda kvinnan som han har respekt för, iaf i närheten av henne. Eh, nåja. Vad pratade jag om? Justja shippers, det enda jag nästan kan gå med på är Ronon/Teyla för det är så hysteriskt roligt att se dem bredvid varandra, han är dubbelt så stor som henne. XP

Egentligen tycker jag inte om ships i SGA. Jag vill inte ha den draman i min TV-serie. Det är bara överflödigt tycker jag. Så ja, jag orkar inte med det. Ungefär som i Harry Potter där det enda jag orkade med var Hermione/Ron för det var det uppenbara och allt annat hade inte med saken att göra.

Anyway, jag har ingen aning om hur nästa avsnitt är för det har jag inte hört något om. Vilket känns bra. Jag föredrar att se SGA utan att ha några förutfattade meningar.

Nåja, vi fortsätter till nästa punkt på listan och jag tror att vi ska ta den första nu. Vilket är… Jävlar det kan inte vara bra om det börjar med ångest, anyway. Off we go!

Pratade med Ell igår om hösten vilket behövdes. För jag har varit grymt ångestig över det den här veckan och alla andra veckor. Jag tror att vi turas om, för så fort Ell pratat med sina föräldrar så är hon upprörd och förbannad och då är jag optimist och säger att allt kommer att ordna sig så många gånger att jag inte tänker på min egen ångest. Sen kvällar när hon är optimist så är jag pessimistisk och häller ur mig all ångest så får hon lugna ner mig. Det fungerar väldigt bra tror jag. Skulle vara ännu bättre utan all ångest men jag skyller på att jag är existentialist och de har ångest tydlige. Jag skulle ha valt någon annan filosofisk inriktning. Men de andra var så udda och den här passade mig bäst. Eller så dissar jag det helt eftersom jag avskyr fack. Det är egentligen smartare. Men men, jag hade inte så mycket ångest igår när jag la mig utan kände mig lite lugnare och det var trevligt för en gångs skull.

Nu går vi till de korta inte så djupa och allvarliga ämnena.

Jag började redigera min nano igår. Det var förvånansvärt roligt faktiskt. Jag trodde att det skulle vara hemskt och jobbigt, men det var det inte. Och dialogen var bättre än vad jag mindes den så jag behöll den nästan i sitt ursprungliga skick. Förutom att jag skrev om prologen och lade till ett kapitel (som inte är färdigt än) så var det inte många ändringar. Fast jag ska nog ändra den sista dialogen precis i slutet på del ett. Sen efter det och kapitlet är del ett klart. Och det är ungefär en tredjedel faktiskt om jag inte minns fel. Jag tror att med det nya kapitlet är den uppe i 90 sidor. Nåja det var skoj i alla fall och ja, jag gillade den. Det var trevligt att inse. ^^

Annars så läser jag en riktig bok till min engelska kurs, jag har inte ens frågat om jag får läsa en fanfic, min lärare vet förmodligen inte ens vad det är. >_<
Nåja, den är ganska bra, det är en Stephen King som heter Cell. Och han dissar verkligen mobiltelefoner. Men förutom det så, funkar den. Problemet med post-apocalyptic berättelser är att de har en tendens att bli väldigt långsamma, världen har gått under inget fungerar längre och alt är i kaos. Ingen ordning. Gör det lite långsamt. Det här var saker jag skulle skriva när jag recenserade I Am Legend som jag aldrig gjorde. Den var bra förövrigt. Lite långsam på sina ställen, men så var han ju totalt jävla ensam i Cell finns det ändå ganska många levande och normala människor. Han hade bara sällskap av en hund. Bra film, sorglig, men bra.
Hur som helst boken. Jag har läst halva och den är bra, lite trög och sort of, vad är meningen med det här? Men den funkar för King är otroligt bra på att skriva och berätta saker. Hans enda problem, vill ni veta vad det är? Av hans karaktärer är det en på 10 som är bra och en på 100 som man faktiskt gillar. Av böckerna jag läst är det bara IT och Dreamcatcher där han lyckats med alla huvudpersonerna och det var sju i den första och fyra i den andra. Bra karaktärer och karaktärer man gillar går lite in i varandra. Men det är karaktärerna jag gillar som jag minns och de var med i de två jag nämnde och sen så finns det bra karaktärer som jag inte minns. Men oftast så tycker jag att han gör ganska tråkiga karaktärer. Vilket drar ner på upplevelsen, för det är en bra bok, en intressant ide och han är verkligen grymt bra på att skriva insåg jag idag. Jag gillar hans stil ändå, ingen, ingen skriver på det sätt som jag skulle kalla det ultimata och som jag skulle älska att läsa men anyway. King, han har en egen stil och jag gillar den och jag tror faktiskt att jag kommer att läsa ut den här och då kan jag stryka över den på min lista som jag gjort över böckerna i min bokhylla som inte är lästa. Det är över 20 stycken så det kommer att ta tid att kämpa sig igenom alla. Jag kanske måste dissa bokrean i år… Eller bara köpa böcker jag läst och behöver. För alla som känner mig borde veta att jag älskar att äga böcker. Det är ett sånt där materiallistiskt drag som jag har trots att jag knappt läser. Mamma brukar hota med att slänga skor jag knappt använder, om hon skulle göra samma sak mot mina böcker skulle jag inte gilla henne längre. Ingen rör mina böcker.