Underart, verkligen underbart

Visst är det underbart när man råkar riva ned något, säg älskad hårddisk, och ens föräldrar kommer in på rummet och kastar sig över en om hur dålig man är som människa och att jag är självupptagen och jag vet inte. De hatar min personlighet? Helt underbart. Verklige. Jag älskar när de prata om saker som de inte har någon koll på men ändå får mig att verka som den dåliga personen här.

Uppdatering: Och nu var mamma här och bad om ursäkt och ville prata. Vilket är helt omöjligt att göra med en person som kan alla ens försvar och påpekar dem i ett försök att få mig att öppna upp. Yeah, right. Jag öppna upp mig och prata med mina föräldrar? Aldrig i livet och hon borde sluta vara så orolig för att jag som vuxen kommer att gå till en psykolog. Herregud! Psykologer kan man ju inte prata med! >_<