Kehlan och Avéran fanfic

Ja, så livet suger och min lösning på det är som vanligt att skriva något. Och att döda folk när man skriver är alltid trevligare. Bara plåga folk i allmänhet funkar också. Kehlan och Avéran råkar alldeles för ofta ut för det. Jag ska sluta med det. Jag lovar. Men de var så perfekta för den här iden. Om jag orkar skriva klart den. Jag anser att den funkar perfekt som den är. Visst slutet är väldigt öppet men det är ju en sån där berättelse som skulle bli jätteuppenbart hur den slutar så även om jag inte skriver klart den så tycker jag personligen att den funkar. Fast det kanske jag bara säger för att jag är lat också.


Det gjorde ont att andas. Lungorna kändes som om de blivit ihop trycka till små, små bollar som inte kunde rymma någon luft. Sedan så gjorde hela hans kropp ont, blåmärken på gamla blåmärken som inte fått en chans att läka. Och det var blod överallt, blod och svett och tårar. Det gjorde ont att gråta för hela hans kropp skakade då och det gjorde ont att bara röra sig så lite.
Han önskade att Kehlan var där. Önskade att Kehlan skulle komma och hämta honom. Han hade lyckats ringa till honom. Men det hade gjort ont att prata och det var så svårt att forma vettiga meningar när allt han kunde tänka på var smärtan och att inte ta för djupa andetag för då skulle han spränga sina egna lungor.
Men Kehlan skulle nog förstå. Kehlan visste allt. Kehlan var smart, underbar och gjorde allt för honom. Han skulle förstå vad som hänt och komma och rädda honom.
Från rummet bredvid kunde han höra höga dunsar. Hans mor hade för länge sedan slutat att kämpa emot, om hon någonsin ens hade gjort det. Han hatade dem båda.
Plötsligt kunde han höra ett högt brak när ytterdörren slängdes upp och han hörde steg gå igenom huset. Sedan hörde han en hög smäll, ett skott, följt av ett skrik som avslutades med en till smäll och sedan blev det tyst.
Tills dörren öppnades och Kehlan kom in. Hans bruna hår såg ovanligt rufsigt ut, det verkade stå upp åt alla håll. Hans ögon var nästan svarta eftersom hans pupiller var så stora. De slitna jeansen och den vita t-shirten hade massor av blodfläckar och i hans hand höll han en pistol.
- Kehlan! Utbrast han, men stönade genast till eftersom smärtan sköt igenom honom och han slöt ögonen och hoppades att han inte skulle svimma.
- Avéran, sa Kehlan och föll ned på knä bredvid honom och höll försiktigt om honom när han började att gråta igen.
- Såja, såja, allt kommer att bli bra nu. Jag har ordnat det, allt kommer att bli bra. mumlade han intill Avérans öra.
Han lät så samlad och lugn att Avéran ville tro honom. Men han visste att han borde protestera, att han borde fråga vad Kehlan gjort. Att han borde säga något, men han kunde inte. Hans mun vägrade att forma orden och hans strupe hade snört ihop sig. Vilket egentligen bara var bra eftersom det hindrade honom från att andas så djupt.
- Tror du att du kan gå ut till bilen? frågade Kehlan. Avéran försökte skaka på huvudet, men det gjorde så ont att han stönade igen och försökte krypa ihop för att komma undan smärtan men det gjorde det bara värre.
- Jag hjälper dig, mumlade Kehlan och lyckades på något sätt lyfta upp Avéran. Men att gå vart för mycket. Världen började snurra och han hade svårt att fokusera innan han förlorade medvetandet och allt blev svart.