"Yeah I went on a bit actually I used the entire tape."

Jag undviker skolarbete genom att skriva blogginlägg.

Jag är verkligen sjukt less på skolan och jag hatar redan den här veckan för hur mycket jag har varit tvungen att skriva upp ska göras. Bara igår var jag tvungen att fixa geografin som skulle vara klar idag men som jag börjad på igår. Som tur var hann jag, det enda negativa var väl att jag inte hann redovisa så det var ju i stort sett meningslöst. Iof så kommer jag inte ha någon tid på mig att göra skolarbete överhuvudtaget i morgon så jag ska väl vara tacksam över att ha det bortgjort. Men det känns alltid så onödigt när man stressar för att hinna med något och sen så visar det sig att det inte spelade någon roll.

Sen så har jag svenska b och svenska c uppgifter som ska göras den här veckan. Dock så vet jag inte varför det är så viktigt att jag är klar med svenska b uppgiften så det kan ju hända att jag ignorerar den fullständigt. Lär ju få ångra mig på torsdag om jag gör det men det kan inte hjälpas. Däremot svenska c vet jag inte ens vad det är för uppgift men jag tror att vi haft tre veckor på oss. Yay för planering och att inte skjuta upp saker! >_< Jag tror att en av sakerna vi fick välja mellan att skriva kan ha varit en krönika om sport. Ser verkligen fram emot det. Inte.

Sen så känns det nu som jag glömt saker. Men det hoppas jag att jag inte har gjort. I morgon är det iaf ingen skola. Vi ska till Sundsvall med klassen och se hur det är på journalistutbildningen på mitthögskolan och sen ska vi besöka mediacentret. Det kan nog bli intressant. Även om jag inte ska bli journalist. Vi slipper skola iaf. Iof (två förkortningar på rad! Jag måste börja skriva ut hela orden det ser hemskt ut!) så har vi inte så många lektioner som inte är journalist på onsdagar så det är väl ingen större skillnad. Men vi kommer inte hem förens halv sju och då ska jag och Stephanie fixa foton till vårt reportage och artikeln. Så att det bara är att skriva efter lovet. Jag tror inte att det kommer att hjälpa mig att skriva men men. Plus att jag fortfarande har problemet med att jag måste komma på ännu en reportage ide för det stora enskilda reportaget. Jag älskar verkligen att gå en inriktning jag är totalt ointresserad av! >_<

På lördag är det Högskoleprovet från åtta på morgonen till halv fem. Visst låter det som en dröm dag? Precis hur jag vill spendera min lördag som dessutom råkar vara första dagen på lovet. >_< Fast sen så ska jag ha filmkväll med Vickan och Johanna (det här är filmkvällen vi tänkt ha sen första dagen tillbaka i skolan i augusti. Det säger lite om hur sällan vi alla tre faktiskt är lediga. Vickan är oftast skyldig.) och då kan vi äta massor av choklad och annat onyttigt för att muntra upp oss efter katastrofen. Eller jag vet inte om Johanna ska göra det. Men jag kan muntra upp mig och Vickan lär ändå få bättre resultat än mig så… Huvudsaken är att jag inte behöver deppa hela kvällen. Vid närmare eftertanke kunde vi inte ha valt en bättre dag. ^^

Igår såg jag förövrigt första säsongen av SG-1 innan jag la mig. Som omväxling för allt Atlantis tittande. Jag överlevde… Jag kan nog erkänna att det inte var någon större utmaning och det hade varit mer imponerande om jag hade sett på typ Vänner i stället eller hur? Folk har för högra krav på mig. Men jag tänkte att jag kunde se SG-1 innan jag lägger mig nu ett tag framöver, jag ser alla avsnitt från där jag slutade sist, vilket är från Thors Hammer som fortfarande är ett sjukt bra avsnitt och jag hade glömt att James Earl Jones gjorde rösten till Unas så när han dök upp och börjad prata hoppad jag upp och skrek ”yay”… Typ. Hans röst är bäst. Sen så såg jag The Torment of Tantalus också med Paul McGillion! :D
Det var väldigt konstigt att se första säsongen nu när man är mitt inne i nionde säsongen på sexan. Liksom första omgången jag såg den här säsongen var fortfarande i början av femte säsongen om jag inte minns fel. Eller det kanske var ännu tidigare. Elleer näää. Ell var här första gången McKay var med i SG-1 och det var i femte säsongen. Så jag hade väl precis kommit in i serien då eftersom jag missade de två första säsongerna och missad en hel del avsnitt från både tredje och fjärde säsongen. Men jag har följt den här serien slaviskt sen dess så det var en konstig omställning att gå tillbaka till första säsongen. Det första jag reagerade på var Daniels glasögon. Dem och håret. Sen så var han lite mer utav en nörd. Han kom väl aldrig i närheten av James Spader men det var mer likt i den där säsongen antar jag. Jag måste se om filmen förövrigt. Anyway… Jack var med! ;p Det hade jag inte glömt faktiskt. Men jag njöt av att se honom igen och lyssna på honom och få uppleva allt som är Jack O’Neill igen. Han är en så one of a kind character. ^^
Sam såg… yngre ut? Det är tio år sen men ändå! Hon ser ju inte gammal ut nu så hur kan jag tänka att hon ser yngre ut? O_o
Teal’c var tystlåten. Är det också möjligt? Pratar han mer nu eller pratade han mindre då? Eller inbillar jag mig saker. För om jag kan tro att Sam såg yngre ut kan jag nog inbilla mig det här också.
Jag älskade att få se Hammond igen också och inse hur mycket jag faktiskt gillade honom. Han är och förblir den ultimata ledaren för SGC.
Nåja, man förstår i alla fall varför SG-1 är så fantastiskt och hur det kunnat bli så stort som det är med en så pass bra början för det har ju bara blivit bättre.
SG-1 tittande fortsätts i kväll med Bloodlines och om det inte blir alltför sent Fire and Water… Helst så hoppas jag att jag ser båda för jag blev väldigt förtjust i Fire and Water har jag för mig.

Innan jag lämnar SG-1 ämnet (kan jag nånsin lämna det och Atlantis helt är väl frågan) helt så måste jag bara få prata om nionde säsongen. Jag har alltid varit så där små kär i den här serien, inte över besatt head over heels in love som jag är med Atlantis. Men på andra plats kommer ju den här serien. Och slutet av åttonde säsongen var fantastiskt det var omöjligt att tro att det skulle kunna bli bättre än så. Alla trodde dessutom att det skulle bli sista säsongen och det kan ha varit anledningen till varför det var så amazing som det faktiskt var. Men sen så var åttonde säsongen slut och alla spoilers jag hade fått reda på sa ju att det skulle bli enorma förändringar och hur skulle det kunna bli bättre ens lika bra som sista halvan av säsong åtta. Tja, jag tycker att de lyckats över förväntningarna.
De fick in Vala i de första sex avsnitten och jag föll för henne redan när hon gästskådespelade första gången. Hennes och Daniels kemi är obeskrivlig (jag har iof en teori som går ut på att ALLA har en fantastisk kemi med Daniel) och som karaktär är hon bara så underbar. Och jag kan erkänna att jag har en liiiten crush på henne och det är nog den enda kvinnliga karaktären jag kan säga det om.

Sen så har vi Cameron Mitchell, som jag då kallar Cam som alla andra, eller Mitch när han gör något dumt eller fånigt. Jag kan fortfarande inte förstå hur den där rösten kan hänga ihop med honom, han ser inte ut att ha en sån basröst! Men jag har vant mig vid den och jag är kär i honom. (Jag blir kär i fictional characters alldeles för lätt. Det är nog ett problem). Jag insåg det under hans dialog med Daniel under den andra delen av The Fourth Horseman. När han och Daniel bråkar med Priorn.

Det är nog vad jag ville ha sagt om de nya karaktärerna, nu ska vi gå in på och prata om avsnitten. (Jag skulle egentligen prata om Ba’al också men vi sparar honom en liten stund).
De tre första avsnitten var fantastiska. De introducerade the Ori som de nya bad guysen. Men jag var inte så säker på hur onda de egentligen var till avsnittet The Powers That Be (som förövrigt var skrivet av en som enbart skrivit Atlantis avsnitt och som skrivit majoriteten av mina favorit avsnitt där! ^^) där the priorplague dyker upp första gången. Jag tror det var då jag blev riktigt rädd för dem. För de förbjuder verkligen helt att låta folk ha en fri vilja och det avskyr jag. Det är det värsta som finns, men det som gör de här typerna så mycket, mycket läskigare än Goa’uld är att de faktiskt har makten att förbjuda fri vilja de gör folk sjuka eller dödar de som inte håller med dem och på det stora hela så är de så mycket läskigare än ormmänniskorna att jag blir rädd! Sen avsnittet efter stärkte bara min uppfattning om att de är läskigare än något annat.

Efter det så kom ett avbrott i Ori historierna och Ba’al dök upp. Eller vänta vi tar om den där meningen: Och Ba’al dök upp och pratade som en normal människa and I went: ”akjdsjgd! I love his voice it’s so hot!” Efter det så var jag helt borta resten av avsnittet och ville hoppa in i TV:n varje gång han visade sig och pratade. Vart lycklig över alla kloner eftersom det blir så mycket mer Ba’al att om de dödar en så finns det fortfarande kvar fler. Så Cliff Simons som spelar Ba’al hör definitivt hemma på min lista. Där vi har en Atlantis skådis som är från samma ställe och som också har en underbar röst. Efter Ba’al avsnittet kom Babylon och Prototype som också var mycket bra avsnitt. Jag hade sett en bild på killen i Prototype på Gateworld och tyckte att jag kände igen honom så jag hade kollat upp honom redan tidigare och det var tur det annars skulle jag ha suttit i ett helt avsnitt och undrat vem fan han var.
Efter det kom The Fourth Horseman part I and II och det var då allt brast för mig och jag insåg vilken fantastisk serie det här är. För det första hade vi Orlin tillbaka, de fick inte tag på Sean Patrick Flannery vilket var synd. För han är het och snygg. Men vi fick försöka klara oss utan honom. Men det var då min kärlek för musiken i Stargate återkom för jag var helt förälskad i musiken till det första avsnittet med Orlin och det var ju samma musik igen nu när han var tillbaka och det gjorde mig så lycklig bara.
Sen så var det här ett sånt där avsnitt där jag började gråta av lycka och jag gråter aldrig. Jag gör det bara inte, men slutet av det här avsnittet började jag gråta. Och det lyckades jag också göra i dagens avsnitt (vi återkommer till det. Jag minns inte ens varför jag gjorde det så eh… Vi återkommer ja…) och gårdagens och det är det jag ska prata om nu.

Ripple Effect (av författarna till Window of Opportunity). Jag hade hört något om ett avsnitt med flera alternativa SG-1 teams som skulle dyka upp. Jag vet faktiskt inte vars jag hörde det ifrån. Men jag får höra alldeles för mycket har jag insett flera gånger. Hur som helst så såg jag ju självklart fram emot det här avsnittet och älskade det. Den här serien är bara bäst så enkelt är det och jag blev verkligen så överlycklig när Frasier dök upp att jag började gråta (jag vet faktiskt inte vad det beror på det kan vara att jag är emotionellt instabil faktiskt) sen så grät jag igen när hon åkte därifrån. (eller så är det bara ett betyg på hur bra den här serien är eftersom den är den enda som får mig så engagerad att jag faktiskt kan börja gråta. Jag tror att det kan vara så). Men nu var Frasier inte det enda bra, jag tror att om jag fått hänga med ifrån andra säsongen och var mer med på vem Martouf var så kanske jag skulle ha kunnat bry mig mer om honom. Som det var nu så var det mest. ”Hey, vem är den där typen? Sam är ju kär i Jack?”. Men jag antar att om man visste vem han var kanske det var revligt att se honom igen. Jag har ingen aning, jag vet fortfarande inte vem han är. Men det jag gillad mest med avsnittet var alla hintarna om Sam och Jacks äktenskap. Det var iaf hur jag tolkade alla AU versionernas liv. ;p
Eller, det bästa var nog egentligen delen på Prometheus. Och det faktum att jag kunde börja föreställa mig hur McKay skulle reagera om någon dök upp och stal Atlantis (hans) ZPM. ;p För att sammanfatta det så älskade jag hela avsnittet.
Så har vi kommit till dagens avsnitt och jag skulle egentligen vilja säga att jag inte med ord kan beskriva den här serien och hur mycket jag älskar den och alla avsnitt. Men jag har precis skrivit en och en halv sida om den. Så jag antar att jag inte kan säga det. Jag gillade dagens avsnitt, big surprise there. Jag gillade Cam och hans kompis återförening och hur bra hans kompis kände Cam. Hela den delen var bara så sorgligt bra. Och slutet. Och eh… Allt.

Så för att sammanfatta min sammanfattning av början på säsong nio. Jag var lite tveksam till den innan jag såg första avsnittet. Men allvarligt talat. Om jag bara sett nionde säsongen så skulle jag ha fastnat lika väl. Jag kanske inte skulle ha uppskattat Ripple Effect överhuvudtaget. Men det var så mycket mer i det avsnittet att det inte skulle spelat någon roll. För på det stora hela så är jag så imponerad av nionde säsongen att jag känner mig kär på nytt. Och jag antar att det är det som behövs nu och då. Och det faktum att de lyckats så bra trots så stora förändringar i huvudpersoner, tyder ju på att när vi väl får se fjärde säsongen av Atlantis kommer det faktiskt att vara precis så fantastiskt som det har varit och kanske till och med bättre trots de stora ändringarna som görs där också. Och som är omöjliga att inte känna till.
Så vad jag vill ha sagt här är att jag faktiskt älskar SG-1. Det finns saker jag saknar förstås men på det stora hela så är det här en alldeles för bra serie och säsong för att man ska kunna hänga upp sig på det. Jag är alldeles för lycklig och extra lycklig över att jag insett detta och får vara lycklig en gång om dagen trots att jag måste vänta så länge på SGA som är och förblir the love of my life. Och när blev en serie en så stor del av mitt liv?

Och hur kan jag vara uppe i fyra A4 sidor i Word? Jag borde helt klart avsluta det här och försöka göra skolarbete i stället så att jag faktiskt har tid att se SG-1 för jag borde lägga mig tidigt eftersom jag måste upp jättetidigt i morgon. Så vi säger att jag har sagt allt.